Det var en vanlig söndag, två dagar efter midsommarafton. Vi var en sväng ner till Falsterbo för att lämna Nicole som ska bo hos Farmor några dagar. Det har varit intensivt med André på sistonde och hon behöver få komma hemifrån och få en paus.

På kvällen var André jätte trött och svår att ha med att göra. Han slängde med sina saker och slog både mig och Lars. Efter ett tag rusade han upp på sitt rum och det blev tyst. Efter en stund gick jag upp för att se vad han gjorde och då rusade han fram emot mig och slog efter mig med en flagga han själv gjort som sitter på en 4X4 cm tjock pinne. Han slog i luften framför mig och slog närmare och närmare mig för varje slag. Av ren naturlig reaktion blinkade jag till varje gång och jag såg på honom att han smålog varje gång han såg att jag blinkade till för att han slog efter mig. Jag försökte prata lugnt med honom och fråga vad det var som var fel och varför han var så arg. Men han slog bara närmare mig och började flina när jag aktade mig för att inte bli träffad. Lars kom upp och skulle se vad han höll på med, André slog efter honom oxå men han lyckades låta bli att reagera så André blev lite snopen och slutade slå. Vi gick ner för att låta André vara för att lugna ner sig. Men när vi kom ner rusade André efter oss och började slå och sparka på mig. Lars försökte gå emellan och sa till André att det var bättre att han slog på pappa för mamma har redan ont i kroppen och dessutom redan ont och stora blåmärken sen han slog på mamma för några dagar sedan. Då vände André sig om och kastade sig fram mot mig och slog efter blåmärkena på armen. Lars tog tag i André för att hålla honom borta från mig. Då började André skrika att vi vill att han ska ont och att allt är vårt fel. Att vi inte låter honom göra någonting och att vi inte vill att han ska ha kul. Detta pågick väldigt länge och vi fick inte honom lugn förens klockan var nästan 22. Jag upptäckte att Jacqline satt och grät på sitt rum så jag satte mig hos henne. Hon var jätte ledsen och orolig. Hon förstår inte hur och varför André är som han är och hon undrar om vi ska ha det så här alltid och om André ska vara så i hela sitt liv eller om han kommer att bli bra sen. Många och svåra frågor och jag har inga svar på dem. Det skär så i mitt hjärta att Jacqline blir så ledsen och orolig!! Hur jag än kämpar kan jag inte göra livet lättare för henne just nu. Det har varit väldigt mycket och väldigt intensivt dem sista månaderna och just nu ser jag inget slut på det men jag vet att det kommer, vet bara inte när....

Veronica