Idag hade jag tagit ledigt från jobb för vi hade en tid bokad på BUP för Nicole och Jacqline. Psykologen som vi länge träffat för att få hjälp till André skulle prata med Nicole och Jacqline och försöka förklara varför André behöver ha kontakt med BUP och att dem har gjort en utredning och att vi under en lång period har försökt komma på sätt som ska hjälpa honom att klara av livet bättre och som ska underlätta för oss alla hemma. Vissa saker har dem sett hemma som tex att vi har ett stort schema på köksdörren men många saker gör vi som inte syns. Vi tyckte att det skulle vara bra för flickorna att få en förklaring till vad som händer av psykologen för även om vi föräldrar försöker förklara så blir det inte lika bra som när dem får följa med till BUP och träffa psykologen. Hon bad dem oxå att själv fråga för att hon lättare skulle kunna veta vad hon skulle förklara för dem. Och hon frågade oxå dem om olika saker för att få höra hur dem uppfattar André och livet hemma.

Min mamma hämtade André idag oxå. Vi skulle alla på kalas hos min syster så mamma tog med André dit och vi åkte själv med flickorna men sen följde André med oss hem på kvällen. André hade inte sett oss på 3 hela dagar men det märktes inte på André, han var inte särskilt intresserad av att prata med någon av oss och på honom verkade det som allt varit som vanligt och som han aldrig varit ifrån oss. Dessutom hade han som vanligt väldigt svårt att lyssna på oss. Han fick för sig att han skulle springa genom vattenspridaren innan vi ens hade fått maten och vi sa till honom flera gånger och försökte förklara varför för honom men han vägrade lyssna och blev genomblöt. Tur i oturen så hade mamma med alla kläder han haft hemma hos henne så vi fick ta fram hans smutsiga kläder så han fick ta dem på sig istället. Inte så kul när man är bortbjuden på kalas!! Men bättre han var torr när vi skulle äta.

Veronica

Vilken konstig känsla att kunna sova lite längre fast att jag börjar i samma tid som alltid och att inte behöva väcka några barn utan bara ta hand om mig själv och göra det jag ska på morgonen. Inga barn som ska ha frukost eller som jag måste påminna för att dem ska komma i tid till fritids.

Nicole och Jacqline var hemma men dem skulle vara hemma hela dagen. Nicole är ju så stor att hon inte går på fritids och Jacqline hade jag tagit ledig för det var meningen att hon skulle varit hos Farmor. Men nu fick Jacqline stanna hemma med Nicole medans jag jobbade, det klarade dem, jag var bara borta i fem timmar och dem kunde ringa mig om det var något. Nicole hade gjort pannkakor till dem att äta på dan så Jacqline var jätte glad.

Min mamma hämtade André på fritids idag oxå och hon berättade på jobb att det hade gått bra igår. Han hade bara varit lite hetsig när han letade efter sina saker i väskan och blivit irriterad när han inte hittade vad han letade efter och kastat ut alla kläder och saker på maken på parkeringen. Hon sa oxå att han hade sovit väldigt oroligt och kastat sig fram och tillbaka i sängen hela natten och varit genom svettig. Men det vet vi ju redan, så är alla hans nätter!!

Det blev inte bara en annorlunda morgon utan en annorlunda kväll oxå. Vi fick sitta och äta middag i lugn och ro och kvällen var lugn och vi kunde prata med flickorna utan att bli avbrutna. Jätte skönt!!

Veronica

Idag var det en glad André som sprang iväg till fritids, för han visste att han skulle bli hämtad av mormor.  Jag tog med en väska med kläder och saker till jobb och lämnade till mamma, vi råkar jobba på samma företag så det passade bra att ta med hans saker dit.

Lars och jag skulle få vår första ensamma kväll och natt på evigheter men Nicole har blivit sjuk under dagen och ville absolut komma hem så vi fick köra ner till Falsterbo och hämta henne och Jacqline. Synd, vi skulle verkligen behöva få vara själva och andas ut och hinna prata med varandra och få äta ensamma i lugn och ro. Men men inget att göra åt det, sånt som händer.

Veronica

Jacqline har fått stanna hemma idag oxå och ska få göra det resten av veckan och sen börjar vår semester. När Jag och Jacqline var färdiga så cyklade vi till Svågertorp för att handla lite olika saker vi behöver och så köpte vi godis och lite annat till hennes kalas som hon ska ha på lördag för sina kompisar. När vi kom hem och hade ätit lite goda bullar till mellanmål så gjorde vi färdigt på hennes rum. Jacqline var jätte glad och jätte nöjd och tyckte det varit en jätte bra dag. Kl 16 kom hennes Farmor och hämtade henne så hon oxå ska få sova hos henne i Falsterbo. Nicole är ju redan där nere. Så får Nicole och Jacqline lite semester hemifrån och kan gå ner på stranden och bada när dem vill och ha det jätte skönt.

Veronica

Efter gårdagens sena bråk med André som gjorde Jacqline så ledsen bestämde jag och Lars att Jacqline skulle få stanna hemma idag och ta det lugnt och få lite egen tid med mamma. Eftersom jag jobbar halvtid och bestämmer över mina tider själv så slipper jag ta ut vård av barn, jag kan jobba in dem timmarna sen. André var som vanligt uppe tidigt och när han var färdigt slank han iväg till fritids utan att märka att Jacqline inte hade gjort sig färdig för att gå. Och eftersom dem inte går på samma fritids märker han inte det under dagen heller. Jacqline var trött av att ha varit uppe så sent igår och tyckte det var jätte mysigt att få vara hemma i lugn och ro utan att behöva göra något speciellt och kunna prata med mig så fort hon ville och slippa vänta på att jag skulle ha tid att prata med henne eller behöva försöka överrösta allt oväsen för att jag ska höra henne. Vi mös länge i soffan och vi började göra vid i  hennes rum sådant som vi skullat göra så länge men inte hunnit och Jacqline var jätte glad. Det kändes jätte skönt att få göra något med henne och för henne. Det läker lite av smärtan i hjärtat att hon får egentid med mig och att vi får ha trevligt i några timmar. Hon får stå tillbaka så mycket för att all tid går åt till André och för att vi föräldrar allltid är trötta både fysiskt och mentalt.

Veronica

Det var en vanlig söndag, två dagar efter midsommarafton. Vi var en sväng ner till Falsterbo för att lämna Nicole som ska bo hos Farmor några dagar. Det har varit intensivt med André på sistonde och hon behöver få komma hemifrån och få en paus.

På kvällen var André jätte trött och svår att ha med att göra. Han slängde med sina saker och slog både mig och Lars. Efter ett tag rusade han upp på sitt rum och det blev tyst. Efter en stund gick jag upp för att se vad han gjorde och då rusade han fram emot mig och slog efter mig med en flagga han själv gjort som sitter på en 4X4 cm tjock pinne. Han slog i luften framför mig och slog närmare och närmare mig för varje slag. Av ren naturlig reaktion blinkade jag till varje gång och jag såg på honom att han smålog varje gång han såg att jag blinkade till för att han slog efter mig. Jag försökte prata lugnt med honom och fråga vad det var som var fel och varför han var så arg. Men han slog bara närmare mig och började flina när jag aktade mig för att inte bli träffad. Lars kom upp och skulle se vad han höll på med, André slog efter honom oxå men han lyckades låta bli att reagera så André blev lite snopen och slutade slå. Vi gick ner för att låta André vara för att lugna ner sig. Men när vi kom ner rusade André efter oss och började slå och sparka på mig. Lars försökte gå emellan och sa till André att det var bättre att han slog på pappa för mamma har redan ont i kroppen och dessutom redan ont och stora blåmärken sen han slog på mamma för några dagar sedan. Då vände André sig om och kastade sig fram mot mig och slog efter blåmärkena på armen. Lars tog tag i André för att hålla honom borta från mig. Då började André skrika att vi vill att han ska ont och att allt är vårt fel. Att vi inte låter honom göra någonting och att vi inte vill att han ska ha kul. Detta pågick väldigt länge och vi fick inte honom lugn förens klockan var nästan 22. Jag upptäckte att Jacqline satt och grät på sitt rum så jag satte mig hos henne. Hon var jätte ledsen och orolig. Hon förstår inte hur och varför André är som han är och hon undrar om vi ska ha det så här alltid och om André ska vara så i hela sitt liv eller om han kommer att bli bra sen. Många och svåra frågor och jag har inga svar på dem. Det skär så i mitt hjärta att Jacqline blir så ledsen och orolig!! Hur jag än kämpar kan jag inte göra livet lättare för henne just nu. Det har varit väldigt mycket och väldigt intensivt dem sista månaderna och just nu ser jag inget slut på det men jag vet att det kommer, vet bara inte när....

Veronica

Idag var André uppe med tuppen som vanligt och efter ett tag tyckte han att vi andra oxå skulle stiga upp.Han var angelägen om att komma iväg och titta på Gåsaloppet, som vi alltid gör på midsommarafton. När vi var hade ätit och tagit på oss och packat fikakorgen och skulle ge oss iväg så totalstrejkade André och vägrade åka iväg!! Vad hände nu, undrade vi andra. Vi andra fyra stod färdiga i hallen men André blev bara mer och mer frustrerad och bankade i väggen och slängde av sig kläderna och sprang upp på sitt rum. Suck, vad gör man nu??!! Vi har en tid att passa för att inte missa när Gåsaloppet startar och av erfarenhet vet vi att det inte går att säga till André att vi måste skynda oss för då exloderar han. Jag försökte locka och lirka med honom genom att säga att vi ska ju åka till Skanör och titta på Gåsaloppet som vi alltid gör på midsommarafton och när det är slut så ska vi köra bort till campingen och hälsa på O och M och att han alltid tycker det är så roligt att leka med deras barn P och A. Han mjuknade lite och följde med ner för trappan men stannade igen när han kom fram till hallen. Då frågade André "Var ligger campingen?" Jag svarade att den ligger i Falsterbo. Då sa André "Tänk om pappa inte hittar till campingen!!" Jag svarade att pappa har bott i Falsterbo i nästan hela sitt liv så han hittar till campingen. Då sa André "Men tänk om pappa har glömt var det ligger", jag sa till honom att det är den campingen vi kör förbi varje gång vi kör till farmor så både jag och pappa hittar dit. André var nu på väg med ut genom dörren men tvärstannade igen och sa lite skärrat "Tänk om vi inte hittar deras husvagn!!" Då sa jag att vi ringer till O när vi kommer fram till campingen så får han berätta var husvagnen är och hittar vi inte den så kommer O och möter oss. Nu kände sig André lugn och så gick vi ut till bilen och kom i lagom tid för att hinna se starten av Gåsaloppet. Tanken slog mig att det är kanske så här André har känt sig alla gånger vi skullat åka iväg, osäker på om vi vet var det är och om vi hittar dit och därför vägrat följa med just av osäkerhet. Det var första gången han har ställt några frågor om att hitta dit. Det han brukar fråga om är varför vi ska dit, hur länge vi ska vara där och hur dags vi ska åka hem och liknande frågor. Ett litet ljus av hopp tändes, kanske kan vi i framtiden underlätta våra avresor hemifrån genom att ligga steget före och ge honom alla svar på ev frågor han kan ha som att hitta dit, varför vi ska dit och hur länge. Det återstår att se!!

Veronica 

Det var onsdag, två dagar innan midsommarafton. André kom hem förvånansvärt fort efter att jag ringt till fritids. Han for in genom dörren och sprang upp på sitt rum utan att säga hej eller att ta av sig skorna. Jag hörde hur han snabbt tömde sitt rör med pengar och kom springande ner för trapporna precis när jag hann fram dit. Jag frågade vad han skulle och han ville gå till nya fritidsgården där dem säljer godis. Jag märkte att han var uppe i varv så jag sa så lugnt jag kunde att han vet om att vi bara äter godis på lördagar och att hans pengar är till semestern. Han blev sur och skrek att alla andra går och köper godis på fritidsgården så då ville han oxå få göra det. Han fick tag i en tidning i hallen och började riva den i bitar och kasta omkring sig. Han skrek att vi inte låter honom få göra något roligt och att vi inte vill att han ska få ha kul. Jag försökte prata lugnande med honom men han blev bara argare och mer frustrerad. Han blev sammanbiten och jag såg hur han snabbt blev svart i ögonen och röd i ansiktet. Han började kasta skor på mig och sprang fram och knuffade på mig och började slå med knynävarna och sparkade mig på benen. Ju mer han slog på mig desto argare blev han oxå och slog hårdare och hårdare och sparkade mot magen på mig. Jag försökte fånga hans armar för att slippa bli slagen och då sparkade han ännu mer så till slut trillade han och jag åkte oxå omkull på golvet. Han sparkade allt vad han kunde och jag lyckades få tag i hans ena ben och fick hålla fast det mellan mina ben när jag satt på knä på golvet. Andra benet fick jag oxå tag i och den ena armen men han hade fortfarande en arm fri som jag inte kunde få tag i och med den slog han mig allt vad han kunde på min ena arm och mot mitt ansikte.  Han blev genom svettig och hans armar blev hala av svetten så jag tappade grepet om hans arm flera gånger och då passade han på att slå med båda händerna. Han skallade mig i bröstkorgen, bet mig i handen och armen och spottade på mig.  Han lyckades sträcka ut armen och fick tag i en stol som han slog i magen på mig. Så här höll han på i nästan 30 min och jag kände att jag inte hade krafter kvar att hålla honom, att han var starkare än mig. Armen han slagit så mycket på kändes helt domnad. Då av nån anledning kom jag på att fråga honom hur mycket klockan var och han kom av sig helt och tittade på klockan och försökte komma på hur mycket den var. Jag trodde jag hade lyckats med något magiskt knep att få honom att glömma det han höll på med. Jag släppte honom och han svarade hur mycket klockan var och det var helt rätt, vilket förvånade mig eftersom vi har haft så svårt att lära honom klockan.( André har både haft svårt att lära sig klockan och att förstå tiden, han har mycket dålig tidsuppfattning.) Han rusade upp på sitt rum och jag hörde att han gick omkring där, det brukar han göra när han håller på att lugna ner sig. Jag kände mig helt slut både fysiskt och mentalt. Ingen hade varit hemma som kunde hjälpa mig och jag visste hur nära det hade varit att André fått övertaget när mina krafter höll på att ta slut. Min 8 åriga son är nästan starkare än mig och definitivt mer uthållig. Jag kunde inte mer än att stå i köket och stirra ut i tomma luften. Jag hörde att André kom smygande ner för trappan och han gick sakta ut i hallen och började plocka upp tidningsbitarna han rivet itu och slängt över hela hallen. Så skönt tänkte jag, nu har han lugnat ner sig och vill hjälpa till att städa upp efter sig men jag hade fel, det var en skenmanöver. Han stack ut genom dörren utan att säga ett ljud och genom köksfönstert räckte han fingert till mig och flinade. Jag kände mig totalt maktlös inför att kunna ta hand om min egen son när jag är själv hemma. En fruktansvärd känsla. Tårarna brände i ögonen och började rinna längs kinderna. Han har haft många utbrott genom åren, många med slagsmål och där han slagit sönder saker. Många gånger har Lars fått hålla fast honom när han varit en fara för sig själv och alla andra. Ibland upp till 2 timmar. Även om han inte höll igång lika länge denna gången så var det något helt nytt i hans svarta blick, han hade ingen spärr mot hur hårt han slog mig och vart han slog mig. Jag kände mig rädd för min egen son, det värsta jag kan tänka mig. Och hur kommer det att bli när han blir äldre och ännu starkare?? Jag satt ihopsjunken på köksgolvet med tårarna rinnande längs kinderna när Lars kom hem. Givetvis blev han rädd och undrade vad som hänt när han såg mig. Jag kunde knappt få fram ett ljud och ännu mindre röra mig så ont jag hade överrallt efter alla slag.

Veronica